Tag Archives: kvinna

Fuskbygge

Funkar inte, lite eller rättare sagt mycket trött på mig själv just nu, trött på jag slutat bry mig, det i sin tur har relaterat i att jag lagt på mig onödiga kilon och känner mig allmänt trött,tung,svettig och ofräsch.

Ju äldre man blir desto svårare blir det att få bukt på det hela. Dessutom mår man mycket sämre, sockret får min hud att bli grå och torr och rynkig. Dessutom fungerar hjärnan inte alls med socker. För lite sömn har också gjort sig påmind på både hud och sinne!

Jag närmar mig övergångsåldern vilket gör det ännu mer viktigt att hålla sig hälsosam, all fusk syns direkt!

Så idag mina vänner börjar återtagandet av min hälsa, så jag börjar hårt med 3 dagars fasta! Kommer vara stenhård i början för att minska magsäck och dra ut toxinerna ur kroppen! Träning varje dag på något sätt, promenad till jobbet, mycket cardio och pilates på lunchen.

Det här är mitt liv, det är nu, det kommer aldrig igen, jag vill åldras bra och vara frisk, snygg och ungdomlig

Advertisements

Vi är vilse i en ny värld

Vi befinner oss en märklig tid, just i sekunden är det en tid för reflektioner om man ser på helheten i tid. En stund för reflektioner och funderingar över vad som hänt och vad som nu kommer att hända. För vi vet alla att det kommer aldrig bli som förut! tack och lov! Det har legat och pyrt i generationer och så äntligen är tiden här. Jag trodde personligen inte att jag skulle få uppleva den, hoppades ja absolut, men var ändå tveksam.
Framförallt trodde jag inte det skulle gå så snabbt. Fortsatt tveksamhet från vissa, var det verkligen sant? kan verkligen så många varit drabbade? Men vi som varit med vi vet vår och våra medsystrars sanning, för vi var där och var med om allt det där som det skrivs om, så det behöver ni inte tvivla på. Det stämmer, siffran var hög, skrämmande hög men så har det sett ut och nu vet världen och vi kan andas ut.
Enade i en gemensam kamp stod vi sida för sida för våra rättigheter som kvinnor, oerhört vackert! Vilken gemenskap, kärlek och oerhörd värme!
Nu befinner vi oss i en väntan på nästa steg, en spännande, pirrig väntan på vad som ska födas härnäst. För vad kan det bli? Vad ska födas ur detta underverk? Hur kommer det se ut, andas, gestaltas? Kommer vi klara hålla fast i vår förändring, stå stadigt kvar i de urgröpningar som moder jord gav oss? Det tror jag, vi är redo, vi är klara, vi är beredda.
Nu är det dags för alla där ut och börja ta de första stegen mot en ny värld! Äntligen jublar mitt inre, äntligen får vi kliva tillsammans i en gemenskap som aldrig tidigare har funnits och männen, ni män ni går väl med oss? mot en ny tid en ny dag och en ny morgondag?
Varmt välkommen vi har längtat

Respekten när försvinner den?

Har haft flertal incidenter när det gäller att respektera varandra här hemma. Ifrågasätter varifrån den där kommer ifrån? Om min son tappar respekten för mig (vilket han gör emellanåt), vem har då bidragit till detta? till viss del absolut jag själv, genom att accepterat att han emellanåt tar mig för givet- jag är bara “mamma” och som mamma är man någon som ska stå där och ta emot allt när det går fel, lyssna in och känna av läget. Lyssnar utan att döma, känner mig då som ett inventarie mer än en människa som jag skrev om här

Kanske för att jag inte tar samma plats, jag är rätt dålig på att berätta om mig och vad jag har åstadkommit i livet hittills, har svårt att lyfta mig själv på det sättet Min man är rätt bra på det, Han tar plats, kräver respekt, jag tycker inte det är fel, snarare tvärtom, jag vill ta samma plast. Jag få samma självklara respekt, för att jag förtjänar det. När jag ser mönstret hos min son framförallt när det gäller respekten, då går jag in och tar plats igen. Jag kräver tid med min som, kräver att han lyssnar på mig berättar framförallt hur det får mig att känna när han behandlar mig som han gör och då inträffar alltid samma sak, han lyssnar in och slappnar av och släpper in mig. Då är det ytterst viktigt att omgivning i detta fall min man inte förminskar mig på något sätt för det förminskar min roll samtidigt som hans förstärks.

Tyvärr (för jag tycker det är skit) tar min dotter tar efter mig, värna om andra (typiskt kvinnligt) att sätter sig själv sist och ber om förlåtelse för i stort sätt allt utan anledning. Varför undrar jag? mest är det nog ett vanemönster som måste brytas, det gör jag genom att påminna henne om att hon inte behöver be om ursäkt i tid och tid, genom att kräva att alla lyssnar när hon pratar (inte alltid en självklarhet när det är fler närvarande. Att ge henne extra mycket pepp de gångerna hon faktiskt säger nej istället för att svara ja för att vara tillags eller göra någon annan glad.

Jösses, vilket ansvar man har som mamma, kvinna medmänniska.