Tag Archives: mamma

Reflektion på allt

Jag kan inte sluta vill bara skriva hela tiden, känns som huvudet är fullt av saker som bara måste ut i något sorts skrivet forum. Återkom för drygt en vecka sedan från USA där vi spenderat 3 veckor på semester. Mycket är fel i det landet men jag kan inget annat än att älska det. Glada människor, trevliga och artiga vill för det mesta hjälpa dig på ett eller annat sätt. Skiter i att det är en fasad, heller det än trötta sega mega sura svenskar, ledsen men det är så jag känner många gånger när jag är på stan. Ingen som lämnar plats, ber om ursäkt eller för den delen är så glad. Förmodligen är jag precis likadan tillbaks så det är kanske inte så konstigt.

Men, jag vill ha värme, glädje jag vill att folk ska skämta lite artigt med mina barn, skratta med dem och bjuda på sig själva! Jag vill det!

God natt

Advertisements

Respekten när försvinner den?

Har haft flertal incidenter när det gäller att respektera varandra här hemma. Ifrågasätter varifrån den där kommer ifrån? Om min son tappar respekten för mig (vilket han gör emellanåt), vem har då bidragit till detta? till viss del absolut jag själv, genom att accepterat att han emellanåt tar mig för givet- jag är bara “mamma” och som mamma är man någon som ska stå där och ta emot allt när det går fel, lyssna in och känna av läget. Lyssnar utan att döma, känner mig då som ett inventarie mer än en människa som jag skrev om här

Kanske för att jag inte tar samma plats, jag är rätt dålig på att berätta om mig och vad jag har åstadkommit i livet hittills, har svårt att lyfta mig själv på det sättet Min man är rätt bra på det, Han tar plats, kräver respekt, jag tycker inte det är fel, snarare tvärtom, jag vill ta samma plast. Jag få samma självklara respekt, för att jag förtjänar det. När jag ser mönstret hos min son framförallt när det gäller respekten, då går jag in och tar plats igen. Jag kräver tid med min som, kräver att han lyssnar på mig berättar framförallt hur det får mig att känna när han behandlar mig som han gör och då inträffar alltid samma sak, han lyssnar in och slappnar av och släpper in mig. Då är det ytterst viktigt att omgivning i detta fall min man inte förminskar mig på något sätt för det förminskar min roll samtidigt som hans förstärks.

Tyvärr (för jag tycker det är skit) tar min dotter tar efter mig, värna om andra (typiskt kvinnligt) att sätter sig själv sist och ber om förlåtelse för i stort sätt allt utan anledning. Varför undrar jag? mest är det nog ett vanemönster som måste brytas, det gör jag genom att påminna henne om att hon inte behöver be om ursäkt i tid och tid, genom att kräva att alla lyssnar när hon pratar (inte alltid en självklarhet när det är fler närvarande. Att ge henne extra mycket pepp de gångerna hon faktiskt säger nej istället för att svara ja för att vara tillags eller göra någon annan glad.

Jösses, vilket ansvar man har som mamma, kvinna medmänniska.